En händelse inträffade nyligen som, om inte tidigare, förstörde det mesta i mitt liv. Eller ja, i alla fall min skolgång. Jag går då i 8an nu och har drygt ett och ett halvt år kvar i grundskolan, men under nästan hela åttan har jag haft ångest över skolan och nu är den ännu värre. Det här beror från början på att jag är öppen om vad jag tycker och de andra (som tycker motsatsen för det mesta) ser det som ett hinder för att vara med mig. Dessutom har det alltid varit väldigt uppdelat och jag har inte haft någon naturlig "bästa vän". Men efter att jag fått nog av en kille i klassen och han gav KRAFTIGT svar på tal (ska inte gå djupare in på detta då det är privat) så har han definitivt fått med sig inprincip hela klassen att hata mig. "Men han dödshotade ju till o med dig, varför står de ändå på hans sida?". Jo, han är en "skön snubbe", jag är bara en töntig tjej och feministfitta. Hur som helst har jag nu ont i magen varje kväll pga skolan (nu är det dock höstlov vilket är värt GULD). Faktiskt är jag inte ensam vilket ni kanske tror. Jag är med det så kallade "töntgänget" vilket jag tycker är ett väldigt töntigt namn egentligen. De kanske inte egentligen är min typ av människor då de kanske inte är sådär superroliga, men de får mig känna mig välkommen och tar hand om mig. Av en vidrig vana känner jag mig som att jag inte platsar in där, att jag "sjunkit väl lågt". Va? MÅSTE verkligen släppa den här hierakin som finns överallt och nu är åtminstone jag på rätt spår.

Det jag egentligen tänkte skriva kommer nu. Som sagt har jag nu inte direkt något att förlora eller bevisa. Jag är på botten av hierakin, så det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör eller inte gör. Alltså kan jag bara vinna och med det tänkte jag nu provsjunga för att få sjunga solo på Luciatåget. Hade ALDRIG gjort det för ett år sen, för hade funderat så mycket fram och tillbaka vad folk skulle tycka om mig om det inte lät bra Nu ska jag gå all in och leva som jag vill. Leva som mig. "Lever inte som jag lär, lever bara som jag är", från Där Regnbågen Tar Slut med Daniel Adams Ray.

Just nu är jag förloraren, men om jag bara orkar ta igenom mig det här finns det inget som säger att jag fortfarande kommer må som jag gör om två år. Känner du igen dig på något sätt så lyder mitt råd så här: fortsätt bygga på dig själv, dra dig inte tillbaka. Var din egen vän och stötta dig själv. Bli inte som de andra som ogillar dig och trycker ner dig. Pressa upp dig själv! Sen är internet underbart på så sätt att man lätt kan hämta stöd från folk som har en liknande situation som dig. En av mina bästa vänner lärde jag känna genom internet.

Ha ett grymt höstlov och ta hand om dig!<3

Hej du som läser det här. Om jag säger knäproblem, tänker du då "vad är det?" eller "aa fan, det suger"?

Jag tror väldigt många har haft mer eller mindre problem med knäna, särskilt om du utövar någon fysisk övning. Utan att veta vad en ska kalla just mitt problem så har jag i alla fall haft problem i ett och ett halvt år nu vilket är SÅ SEGT. Naprapater, läkare och sjukgymnast, mycket har jag testat. Det går mycket upp och ner då det ibland kan kännas rätt okej och ibland riktigt illa. Idag var jag senast hos sjukgymnasten och fick springa en del på löpband med tejpat/inte tejpat knä, fartväxlingar, ändringar i löpsteget osv. Nu har jag rätt ont igen vilket inte är speciellt kul. Dock har jag tagit med mig att tejpningen faktiskt hjälper rejält, samt att springa med ett aktivt löpsteg, inte springa så knäna går ihop vilket jag gör av en dålig vana och att ta det lugnt på riktigt och låta knäna ta sin tid vilket förstås är sjukt frustrerande men något en måste inse.

Det jobbigaste med det här ett och ett halva året är nog den tappade lusten och motivationen. Jag är med i ett fotbollslag samt tränar med en löpgrupp i "vanligt fall" (dvs över ett år sen) men eftersom jag inte träffat de personerna på såpass länge känns det som jag tappat en massa och det känns främmande på något sätt. Ärligt talat vet jag inte hur det kommer bli. Ifall jag kommer känna mig redo att återvända till laget innan det splittras, eller om jag kommer ge upp både fotbollen och att tävla i löpning med min friidrottsklubb. Nu när jag skriver det här och faktiskt inser faktumet att det kommer vara svårt att ta sig tillbaka om jag ens blir bra nån gång känns det inte alls bra. Hur och varför ska ett jävla knä få separera mig från några av de bästa och mest betydelsefulla meningarna i mitt liv? Det här känns depp som fan... Men antagligen är enda eventuella vägen ut att låta det ta sin tid om jag nånsin ska bli bra.

Berätta gärna om eventuella egna erfarenheter! Det vore väldigt intressant och om intresse finns berättar jag gärna mer om mina knän.

Kärlek, Sara.

Om ni kollade på Idol 2013 kanske ni minns Gabriel Alares..? I alla fall har han släppt sin första singel och jag tycker den är sjukt bra! Helt klart värd en lyssning. 

Don't judge!! Nej men har precis börjat med youtube och vill gärna kunna utvekla detta, så byggde mig en liten grund ;)

Inte speciellt bra, men kolla gärna och lämna feedback!

Blir en aning mycket inlägg idag med tanke på ett läsarantal på noll (0) personer. Förklaringen kan vara en jävligt trist och seg dag, men men...

Jag får ofta höra att jag måste lära mig försöka förstå andras åsikter, att jag inte kan nåt nu, att jag är för liten för att förstå. Ofta skulle jag säga att folk underskattar mig. Nej, jag har mycket att lära, men jag är inte helt dum i huvudet och jag skulle inte vara så angelägen om mina värderingar om jag inte visste vad det innebar. Men det här med att jag måste lyssna och försöka förstå är något jag gör. Ta bara föregående inlägg. Dock kan det hända att jag i mitt huvud funderar och försöker förstå och sen är det min slutsats, det jag faktiskt tycker, som kommer ut. Faktum är att jag resonerar/tänker så mycket att jag mår dåligt av det periodvis och hatar ig själv för att jag är så komplicerad, men allt för att ingen ska kunna säga att jag bara ser "svart på vitt". Så va lite tacksamma nu hallå!! Nej men okej...

Det jag har tänkt på nu är att det är få som försöker sätta sig in i MIG och MINA åsiker. Varför jag tycker som jag tycker, varför jag är som jag är, varför jag gör det jag gör. Nej men som sagt, får väl vänta tills jag fyller 18 ifall nån vill ta mig seriöst då...

Orkar inte skriva mer nu, men hoppas jag fick in poängen. Är även för trött för att orka läsa igenom och leta efter grammatiska fel, stavfel och annat.

Tack o hej, godnatt om typ en timme...

Nu har jag kollat på det här Youtubeklippet i en halvtimme och rynkat pannan alltför många gånger. Jag orkar inte skriva allt jag ifrågasätter igen, men lämnade en kommentar på klippet om vad i hans snack som är problematiskt som jag kan lägga upp här. Dock håller jag med om att man ska kunna kritisera även det man gillar och inte bara se det bra i det bra och det dåliga i det dåliga, men han här är långt ifrån mig i sina värderingar. I alla fall, kolla. Det kan vara nyttigt att ifrågasätta sig själv, men sedan komma fram till en slutsats och förstå varför man tycker nånting är rätt eller fel. (Jag tummade ner klippet, så om ni håller med mig kan ni göra detsamma.)

1. Du verkar inte förstå vad det betyder att alla människor är lika värda. Det menas med att det man inte kan påverka inte ska påverka ens människovärde. Sen bygger de handlingar man gör upp en som person vilket avgör om du gillar eller ogillar en person. Men i t. ex. rätten så ska man helt o hållet blunda för vem personen är, för det är HANDLINGEN som är fokuset. Det är något du måste kunna skilja på. En privatperson kommer alltid ha olika åsikter om olika människor och det är ju SJÄLVKLART! 
2. Det du snackar om är machokulturen och DET är ett problem vi måste ta tag i ORDENTLIGT. Men hör och häpna, machokulturen finns även bland vita män! De så kallad populära med "respekt" i min skola är de som kallar tjejer horor, som röker och dricker, som mer eller mindre lägger för lite energi på skolan. Dessa killar är från rika familjer och svenskar långt bak i generationerna. Kulturen skiljer sig en del från invandrare och icke invandrare, men det beror på bakgrund, förutsättningar, klass och massa saker som spelar roll, därför måste vi förbättra integrationen. Men det du pratar om är främst ett problem som har med de stereotypa könsrollerna att göra. Lyft feminismen så kommer vi långt.
3. Säg inte att människor är lättkränkta. Självklart är det helt fel att man ska få höra att man är rasist för att man kritiserar något man skulle kritiserat vem det än var som gjorde det, men det är långt ifrån alla som är såna idioter. Att använda n-ordet är kränkande, ja. Och chokladbollsdebatten samt Pippi-debatten är patetiska. Varför ska det ens diskuteras om det är rätt/fel att byta bort n-ordet då det är kränkande?
4. Rasism mot vita existerar inte precis som att sexism mot män inte existerar. I "svennehora" är det hora som är det vidriga. Jag skulle aldrig bli kränkt av att höra "jävla svenne", men "jävla hora" så hade jag exploderat. 

Tror det var det :-)

Har nu under en längre tid tänkt på det här med kändisskap och om att lyckas. Ja, jag har så gott som alltid velat bli känd. *Oj oj oj, shaming-kudde fram!!* 

Nej men det är så mycket så kallade förbjudna tankar som en absolut inte får säga. Att säga att en vill bli känd och även om någon frågar en redan känd person om den ville bli känd och allt sånt måste personen svara "nej nej nej, jag ville bara hålla på med det här men det är förstås jättekul att folk gillar det!". Jo det är ju klart att man inte ska göra något bara för att bli känd om man inte gillar det man håller på med, men jag tycker vi ska sluta shamea att folk vill bli "kända". Att vara en offentlig person är nog väldigt mångas dröm, men i rädsla om att behöva visa upp en talang som kanske inte finns där är det inte något en uttalar. 

Här är min lista på varför jag drömmer om att bli offentlig:

• Bekräfelse.... MASSA bekräftelse!
• Att vara offentlig ger en makt att faktiskt kunna påverka samhället då en når ut till många människor.
• Det här kanske egentligen är samma som punkt ett, men att vara så igenkänd att en kan vara sig själv rakt igenom för det kommer alltid finnas en hel del som gillar den typen av människor. Om jag skulle uttrycka mina åsikter högre, oftare och djupare än jag redan gör i t. ex. skolan hade jag fått gå ensam på rasterna, för där jag bor är alla lagda åt samma håll. 

Nu har jag hela tiden utgått från en bra sorts kändisskap, inte typ dokusåpa/skandal-kändis. Visst skulle även de dåliga sakerna förstärkas, hatet, massa hat, men att några människor gillar mig STARKT skulle räcka. 

För mig skulle ett kändisskap få mig att kämpa mer för det som är viktigt för mig, då det skulle kännas mer lönt om det faktiskt kunde PÅVERKA. 

Men om någon ens läser det här ser du/ni i alla fall att jag även utan att vara en offentlig person kommer vilja påverka trots att det ser lönlöst ut. Jag vet inte om det finns någon egentlig mening med det, men för mig känns det bra att veta att jag försöker.

Hej! 

En sak som jag ständigt måste utstå är klagomål från mina föräldrar. Det är inte så att de vill mig illa, men de verkar inte lita på mig eller låta mig få vara som jag önskar. Jag skulle nog säga att dessa kommentarer är de som tär mest och djupast på mig. Om någon jämnårig alternativt idiot på nätet tycker saker jag gör är dåligt blir jag nedstämd en sekund och sen försöker jag bara bli ännu mer så som hataren ogillar att jag är.

Nu kanske ni undrar vad det är jag kan få höra och jo, här är några exempel:

"Men Sara, nu har du alldeles för mycket smink igen. Du måste sluta spackla dig så, det är inte snyggt." 

Jag hatar att känna att jag måste anpassa mig. När jag börjar känna mig nöjd med mig själv och min livsstil är det tydligen fel. Varför jag har mycket smink är för att jag känner mig bekväm i det, men det fattar ju förstås inte de. 

*suck* "Den där tröjan får du inte ha i skolan, då slutar jag betala kläder åt dig. Det är ju BILLIGT! Allvarligt Sara, du vill väl ändå inte att folk ska tycka du är BILLIG!?"(<-Detta angående t.ex magtröjor och lite genomskinliga tröjor jag själv gillat mycket.) 

Skiter fullständigt i om folk tycker jag är billig eller vafan folk kallar det. Det är ändå bara normer som folk hakar upp sig på vilket leder till att många människor är väldigt inskränkta. Synd när jag tror människan med sån komplicerad hjärna borde kunna se lite utanför ramarna och tänka lite själv.

"Haha men Sara, F!? På riktigt? Vet du ens något om politik? Varför gillar du F!? De är inget seriöst parti! Hallå!!! Fattar du inte??!!!!!"

Något jag inte sällan får höra. Det här är vad man brukar kalla åldermaktsordningen. Jag kan vara hur påläst som helst men det spelar ingen roll, för jag är ett barn. Tills den dag jag fyller 18 kommer jag inte tas mycket mer seriöst än ett dagisbarn. Jag har ju förstått att F! inte är speciellt populära bland en del och vissa säger att om de var tvungna att välja mellan SD och F! väljer de SD. Nej, allt i F!'s partiprogram är inte klockrent, men en hel del tycker jag är bra. Dock är det framförallt Feministiskt iniativs människosyn och grundvärdering som jag tror behövs i tider som dessa när rasismen och "smygrasismen" växer. Faktiskt är dock Vänsterpartiet det enligt mig bästa partiet, men jag gillar F! och det står jag upp för med rak rygg.

Så det är lite av vad jag kan få höra. Jag tar åt mig och blir osäker på mig själv av allt hat jag får riktat mot mig, men inget får mig att verkligen ändra på saker med mig förutom klagomålen ifrån mina föräldrar. Det är ju det att en lever i samma hus som de, är beroende av de eftersom det är de som håller i pengarna och jag kan helt enkelt inte överleva utan mina föräldrar innan jag blir myndig och har rätt att bestämma över mig själv. Så mycket som möjligt försöker jag hålla fast vid det jag vill vara och inte det min föräldrar vill. Det är tufft, men jag försöker och jobbar på det.

Om någon har läst det här nu, känner DU igen dig i det här? Vad får du höra? Vad tycker du om detta?

Kommentera gärna då jag är intresserad av olika synpunkter, tack o hej!