Vill innan jag ens börjar skriva påpeka att jag är medveten om att jag som vit inte har tolkningsföreträde på ämnet, men här är i alla fall min analys.

Efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo har media och sociala medier ständigt uppdaterats. På Twitter trendar hashtagen "JeSuisCharlie" och folk är upprörda. Jag också såklart, det är få som inte är det. Ett gäng terrorister utgör ett hot mot yttrande-/tryckfriheten och demokratin genom att döda 12 människor. Fruktansvärt sorgligt och jag sörjer de döda och dess anhöriga.

Men det finns ett men. "Va?!", skriker några av er kanske nu. "Hur kan det finnas ett 'men' när människor dött?". Jo, det jag vill komma till är att jag inte stöttar delar av Charlie Hebdo som tidning. Som med alla massmedier finns det saker en gillar och står bakom samt sådant en inte alls kan ställa sig bakom. Jag har inte jättebra koll på Charlie Hebdo som helhet, men den här jättehyllade satiren om profeten Muhammed kan jag inte ställa mig bakom. Självklart finns det ingenting i världen som försvarar ett terrordåd, men offret är inte alltid oskyldigt som många vill tro. Folk pratar om att tidningen "sparkar uppåt" vilket jag tycker är jätteviktigt att göra, men att avbilda Muhammed som för muslimerna är helig och förbjuden att avbilda anser jag bara är brist på respekt. Håna IS hur mycket ni vill, det är att sparka uppåt med tanke på hur vidriga de är och hur många liv de tar. Däremot, lämna oskyldiga muslimer ifred.

Muslimer är just nu högerextremas måltavla nr. 1 och de vill gärna förknippa muslimer med terror trots att det bara är nåt/några ynka procent som är sjuka i huvudet. Det värsta av allt är att islamofobin mer och mer normaliseras. Efter den här terrorattacken har den ökat ännu mer och folk trendar "#KillAllMuslims" på Twitter, helt sjukt. Det här är den största anledning till varför jag tycker det är fel att göra satir av Muhammed och islam som religion, folk förknippar terrorattacken med ALLA MUSLIMER, istället för en grupp våldsgalna machomän som råkar vara muslimer (egentligen islamister). 

Det här är inte att sparka uppåt, det är att sparka neråt. Islamofobi är som all annan rasism skadlig och jag vet inte hur långt folk vill låta det gå. Moskéer utsätts för bränder och hatbrott, enskilda muslimer blir kränkta och misshandlade. Jag tycker det luktar 1930-talets Tyskland. Vad folk inte förstår är att det är precis på det här sättet nazism och hat utvecklar sig, börjar lite försiktigt tills den normaliserats och blodbadet kan börja. Jag ser helt klart pessimistiskt på framtiden.

Sen en sak till som jag idag fick höra av en som tycker "muslimer är fruktansvärda". "Den dåliga kvinnosynen muslimer har". Jag har inte läst Koranen, men nej, jag skulle inte bli förvånad om religionen ser kvinnor som ett "talande redskap" eller något åt det hållet. Religioner är gamla och har väderingar därefter och vissa muslimer lever fortfarande efter de värderingarna vilket är vidrigt och problematiskt ja. MEN det här gäller även Kristendomen. En del kristna är fruktansvärt homofobiska eftersom Bibeln som är fett gammal inte fattat grejen med hbtq-personer, de existerar inte. Vissa människor, religiösa eller ej, lever helt enkelt kvar förmycket i det gamla och vägrar inse att tiderna förändras, men ändå får vissa det till att verka som att idioter bara finns bland muslimer när både idioter och hjältar kan komma från alla olika håll.

Dra inte alla över en kam. Med fördomar och intolerans kommer vi INGEN stanns.

Jaha, nu har jag läst att Skolinspektionen vill göra det lättare för elever att uttrycka sig rasistiskt. De menar att det är viktigt att hålla på yttrandefriheten även om åsikterna kränker andra elever. Som jag fattat det vill Skolinspektionen uppmuntra andra elever att "respektera deras åsikter", alltså även om du är rasifierad och personen nekar dina rättigheter.

Eftersom jag inte orkar sammanfatta, länkar jag så ni själva kan gå in och läsa här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=6038337 

Läst? Bra! Om din reaktion är att det verkar fullkomligt rimligt ska jag förklara varför det är fullkomligt ORIMLIGT. 

Nu är det tydligen viktigare att få säga vad man vill än att barn känner sig trygga att gå till skolan. Jag vet inte vad som hände med lagar om allas lika värde och att hets mot folkgrupp är enligt lag förbjudet. Är lagarna som ska skydda människor från kränkningar och trakasserier borttagna?

Okej okej, yttrandefrihet var det ju förstås! Vad sägs om att vi börjar hylla mobbare som trakasserar en *TRIGGERVARNING ÄTSTÖRNINGAR* t.ex tjock person med kränkningar, eller förlåt, ÅSIKTER, som "jävla tjockis" och "jag tycker inte tjocka människor som du borde få leva". 

Det är ju YTTRANDEFRIHET! Tycker någon att man förtjänar att dö om man är rund om magen, självklart ska den få uttrycka det! Skit i om andra människor kan börja svälta sig själva, hata sig själva eller vilja dö. Skit i det!

Jag menar, yttrandefrihet till varje pris! Säg vad du vill, även om det sker på andras bekostnad. Jag tror vi får ett fantastiskt kärleksfullt och medmänskligt samhälle då.

Edit: Om någon blev upprörd för att jag använde tjocka personer som exempel ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Visste inte vad jag skulle använda för exempel, och eftersom samhället är så fucked up och har nåt förakt mot fetma så tog jag det som ett relaterbart exempel. Jag hatar ideal, samt är redo att ändra det ifall det skulle önskas.

För många funkar skolan. Alla kan tycka det är segt med tidiga morgnar, läxor, prov och allt annat som hör skolan till, men de lär sig det som ska läras in efter ett tag, de har kompisar att ha kul med och de passar in. 

Men för alltför många är skolan rent utsagt livsfarlig. Skolan ligger bakom ångest, depression, mobbning och självmord. Skolan tar liv. 

Om ett barn lider av ångest, har självmordstankar och kanske blir direkt eller indirekt mobbad i skolan måste barnet ändå gå till skolan, eftersom det är skolplikt. Visst går det att sjukanmäla, men faktum är att det inte är många som tar psykiska problem på allvar. Genom att säga åt någon som lider av någon form av psykisk ohälsa att "rycka upp sig", "ta tag i sitt liv" eller något liknande läggs ett enormt extra ansvar på den sjuke, något som gör det ännu svårare att bli frisk. 

Att känna sig dålig och slö av att stanna hemma pga dessa problem leder antingen till att personen mår ännu sämre, eller att den går till skolan och av det mår ännu sämre.

Jag undrar bara, är det värt det? Är det värt att ett barn ska börja tänka på döden, eller i värsta fall tillomed ta sitt eget liv, bara för att gå till skolan varje dag och lära sig alla ämnen. Vad har en för nytta av avancerad matematik om en ändå inte vill leva? 

Jag tycker det är helt självklart. Det psykiska måendet ska gå före allt annat, för utan livslust spelar ingenting någon roll. 

Och angående mobbning och kränkningar. Varför kan inte läraren bara lära sig att ALLTID backa offret och dessutom agera. Det är jävligt bekvämt att blunda och tänka att det löser dig, men vi kan inte ha det så, för offret KAN INTE blunda.

Jag tycker alla ska tänka lite på det här innan ni ser ner på någon som skolkar för att hen inte orkar gå till skolan. Det är antagligen bäst så, för skolan är livsfarlig om man inte passar in på hur skolan tycker man ska vara.

En händelse inträffade nyligen som, om inte tidigare, förstörde det mesta i mitt liv. Eller ja, i alla fall min skolgång. Jag går då i 8an nu och har drygt ett och ett halvt år kvar i grundskolan, men under nästan hela åttan har jag haft ångest över skolan och nu är den ännu värre. Det här beror från början på att jag är öppen om vad jag tycker och de andra (som tycker motsatsen för det mesta) ser det som ett hinder för att vara med mig. Dessutom har det alltid varit väldigt uppdelat och jag har inte haft någon naturlig "bästa vän". Men efter att jag fått nog av en kille i klassen och han gav KRAFTIGT svar på tal (ska inte gå djupare in på detta då det är privat) så har han definitivt fått med sig inprincip hela klassen att hata mig. "Men han dödshotade ju till o med dig, varför står de ändå på hans sida?". Jo, han är en "skön snubbe", jag är bara en töntig tjej och feministfitta. Hur som helst har jag nu ont i magen varje kväll pga skolan (nu är det dock höstlov vilket är värt GULD). Faktiskt är jag inte ensam vilket ni kanske tror. Jag är med det så kallade "töntgänget" vilket jag tycker är ett väldigt töntigt namn egentligen. De kanske inte egentligen är min typ av människor då de kanske inte är sådär superroliga, men de får mig känna mig välkommen och tar hand om mig. Av en vidrig vana känner jag mig som att jag inte platsar in där, att jag "sjunkit väl lågt". Va? MÅSTE verkligen släppa den här hierakin som finns överallt och nu är åtminstone jag på rätt spår.

Det jag egentligen tänkte skriva kommer nu. Som sagt har jag nu inte direkt något att förlora eller bevisa. Jag är på botten av hierakin, så det spelar egentligen inte så stor roll vad jag gör eller inte gör. Alltså kan jag bara vinna och med det tänkte jag nu provsjunga för att få sjunga solo på Luciatåget. Hade ALDRIG gjort det för ett år sen, för hade funderat så mycket fram och tillbaka vad folk skulle tycka om mig om det inte lät bra Nu ska jag gå all in och leva som jag vill. Leva som mig. "Lever inte som jag lär, lever bara som jag är", från Där Regnbågen Tar Slut med Daniel Adams Ray.

Just nu är jag förloraren, men om jag bara orkar ta igenom mig det här finns det inget som säger att jag fortfarande kommer må som jag gör om två år. Känner du igen dig på något sätt så lyder mitt råd så här: fortsätt bygga på dig själv, dra dig inte tillbaka. Var din egen vän och stötta dig själv. Bli inte som de andra som ogillar dig och trycker ner dig. Pressa upp dig själv! Sen är internet underbart på så sätt att man lätt kan hämta stöd från folk som har en liknande situation som dig. En av mina bästa vänner lärde jag känna genom internet.

Ha ett grymt höstlov och ta hand om dig!<3

Hej du som läser det här. Om jag säger knäproblem, tänker du då "vad är det?" eller "aa fan, det suger"?

Jag tror väldigt många har haft mer eller mindre problem med knäna, särskilt om du utövar någon fysisk övning. Utan att veta vad en ska kalla just mitt problem så har jag i alla fall haft problem i ett och ett halvt år nu vilket är SÅ SEGT. Naprapater, läkare och sjukgymnast, mycket har jag testat. Det går mycket upp och ner då det ibland kan kännas rätt okej och ibland riktigt illa. Idag var jag senast hos sjukgymnasten och fick springa en del på löpband med tejpat/inte tejpat knä, fartväxlingar, ändringar i löpsteget osv. Nu har jag rätt ont igen vilket inte är speciellt kul. Dock har jag tagit med mig att tejpningen faktiskt hjälper rejält, samt att springa med ett aktivt löpsteg, inte springa så knäna går ihop vilket jag gör av en dålig vana och att ta det lugnt på riktigt och låta knäna ta sin tid vilket förstås är sjukt frustrerande men något en måste inse.

Det jobbigaste med det här ett och ett halva året är nog den tappade lusten och motivationen. Jag är med i ett fotbollslag samt tränar med en löpgrupp i "vanligt fall" (dvs över ett år sen) men eftersom jag inte träffat de personerna på såpass länge känns det som jag tappat en massa och det känns främmande på något sätt. Ärligt talat vet jag inte hur det kommer bli. Ifall jag kommer känna mig redo att återvända till laget innan det splittras, eller om jag kommer ge upp både fotbollen och att tävla i löpning med min friidrottsklubb. Nu när jag skriver det här och faktiskt inser faktumet att det kommer vara svårt att ta sig tillbaka om jag ens blir bra nån gång känns det inte alls bra. Hur och varför ska ett jävla knä få separera mig från några av de bästa och mest betydelsefulla meningarna i mitt liv? Det här känns depp som fan... Men antagligen är enda eventuella vägen ut att låta det ta sin tid om jag nånsin ska bli bra.

Berätta gärna om eventuella egna erfarenheter! Det vore väldigt intressant och om intresse finns berättar jag gärna mer om mina knän.

Kärlek, Sara.

Om ni kollade på Idol 2013 kanske ni minns Gabriel Alares..? I alla fall har han släppt sin första singel och jag tycker den är sjukt bra! Helt klart värd en lyssning. 

Don't judge!! Nej men har precis börjat med youtube och vill gärna kunna utvekla detta, så byggde mig en liten grund ;)

Inte speciellt bra, men kolla gärna och lämna feedback!

Blir en aning mycket inlägg idag med tanke på ett läsarantal på noll (0) personer. Förklaringen kan vara en jävligt trist och seg dag, men men...

Jag får ofta höra att jag måste lära mig försöka förstå andras åsikter, att jag inte kan nåt nu, att jag är för liten för att förstå. Ofta skulle jag säga att folk underskattar mig. Nej, jag har mycket att lära, men jag är inte helt dum i huvudet och jag skulle inte vara så angelägen om mina värderingar om jag inte visste vad det innebar. Men det här med att jag måste lyssna och försöka förstå är något jag gör. Ta bara föregående inlägg. Dock kan det hända att jag i mitt huvud funderar och försöker förstå och sen är det min slutsats, det jag faktiskt tycker, som kommer ut. Faktum är att jag resonerar/tänker så mycket att jag mår dåligt av det periodvis och hatar ig själv för att jag är så komplicerad, men allt för att ingen ska kunna säga att jag bara ser "svart på vitt". Så va lite tacksamma nu hallå!! Nej men okej...

Det jag har tänkt på nu är att det är få som försöker sätta sig in i MIG och MINA åsiker. Varför jag tycker som jag tycker, varför jag är som jag är, varför jag gör det jag gör. Nej men som sagt, får väl vänta tills jag fyller 18 ifall nån vill ta mig seriöst då...

Orkar inte skriva mer nu, men hoppas jag fick in poängen. Är även för trött för att orka läsa igenom och leta efter grammatiska fel, stavfel och annat.

Tack o hej, godnatt om typ en timme...