Blir en aning mycket inlägg idag med tanke på ett läsarantal på noll (0) personer. Förklaringen kan vara en jävligt trist och seg dag, men men...

Jag får ofta höra att jag måste lära mig försöka förstå andras åsikter, att jag inte kan nåt nu, att jag är för liten för att förstå. Ofta skulle jag säga att folk underskattar mig. Nej, jag har mycket att lära, men jag är inte helt dum i huvudet och jag skulle inte vara så angelägen om mina värderingar om jag inte visste vad det innebar. Men det här med att jag måste lyssna och försöka förstå är något jag gör. Ta bara föregående inlägg. Dock kan det hända att jag i mitt huvud funderar och försöker förstå och sen är det min slutsats, det jag faktiskt tycker, som kommer ut. Faktum är att jag resonerar/tänker så mycket att jag mår dåligt av det periodvis och hatar ig själv för att jag är så komplicerad, men allt för att ingen ska kunna säga att jag bara ser "svart på vitt". Så va lite tacksamma nu hallå!! Nej men okej...

Det jag har tänkt på nu är att det är få som försöker sätta sig in i MIG och MINA åsiker. Varför jag tycker som jag tycker, varför jag är som jag är, varför jag gör det jag gör. Nej men som sagt, får väl vänta tills jag fyller 18 ifall nån vill ta mig seriöst då...

Orkar inte skriva mer nu, men hoppas jag fick in poängen. Är även för trött för att orka läsa igenom och leta efter grammatiska fel, stavfel och annat.

Tack o hej, godnatt om typ en timme...

Nu har jag kollat på det här Youtubeklippet i en halvtimme och rynkat pannan alltför många gånger. Jag orkar inte skriva allt jag ifrågasätter igen, men lämnade en kommentar på klippet om vad i hans snack som är problematiskt som jag kan lägga upp här. Dock håller jag med om att man ska kunna kritisera även det man gillar och inte bara se det bra i det bra och det dåliga i det dåliga, men han här är långt ifrån mig i sina värderingar. I alla fall, kolla. Det kan vara nyttigt att ifrågasätta sig själv, men sedan komma fram till en slutsats och förstå varför man tycker nånting är rätt eller fel. (Jag tummade ner klippet, så om ni håller med mig kan ni göra detsamma.)

1. Du verkar inte förstå vad det betyder att alla människor är lika värda. Det menas med att det man inte kan påverka inte ska påverka ens människovärde. Sen bygger de handlingar man gör upp en som person vilket avgör om du gillar eller ogillar en person. Men i t. ex. rätten så ska man helt o hållet blunda för vem personen är, för det är HANDLINGEN som är fokuset. Det är något du måste kunna skilja på. En privatperson kommer alltid ha olika åsikter om olika människor och det är ju SJÄLVKLART! 
2. Det du snackar om är machokulturen och DET är ett problem vi måste ta tag i ORDENTLIGT. Men hör och häpna, machokulturen finns även bland vita män! De så kallad populära med "respekt" i min skola är de som kallar tjejer horor, som röker och dricker, som mer eller mindre lägger för lite energi på skolan. Dessa killar är från rika familjer och svenskar långt bak i generationerna. Kulturen skiljer sig en del från invandrare och icke invandrare, men det beror på bakgrund, förutsättningar, klass och massa saker som spelar roll, därför måste vi förbättra integrationen. Men det du pratar om är främst ett problem som har med de stereotypa könsrollerna att göra. Lyft feminismen så kommer vi långt.
3. Säg inte att människor är lättkränkta. Självklart är det helt fel att man ska få höra att man är rasist för att man kritiserar något man skulle kritiserat vem det än var som gjorde det, men det är långt ifrån alla som är såna idioter. Att använda n-ordet är kränkande, ja. Och chokladbollsdebatten samt Pippi-debatten är patetiska. Varför ska det ens diskuteras om det är rätt/fel att byta bort n-ordet då det är kränkande?
4. Rasism mot vita existerar inte precis som att sexism mot män inte existerar. I "svennehora" är det hora som är det vidriga. Jag skulle aldrig bli kränkt av att höra "jävla svenne", men "jävla hora" så hade jag exploderat. 

Tror det var det :-)

Har nu under en längre tid tänkt på det här med kändisskap och om att lyckas. Ja, jag har så gott som alltid velat bli känd. *Oj oj oj, shaming-kudde fram!!* 

Nej men det är så mycket så kallade förbjudna tankar som en absolut inte får säga. Att säga att en vill bli känd och även om någon frågar en redan känd person om den ville bli känd och allt sånt måste personen svara "nej nej nej, jag ville bara hålla på med det här men det är förstås jättekul att folk gillar det!". Jo det är ju klart att man inte ska göra något bara för att bli känd om man inte gillar det man håller på med, men jag tycker vi ska sluta shamea att folk vill bli "kända". Att vara en offentlig person är nog väldigt mångas dröm, men i rädsla om att behöva visa upp en talang som kanske inte finns där är det inte något en uttalar. 

Här är min lista på varför jag drömmer om att bli offentlig:

• Bekräfelse.... MASSA bekräftelse!
• Att vara offentlig ger en makt att faktiskt kunna påverka samhället då en når ut till många människor.
• Det här kanske egentligen är samma som punkt ett, men att vara så igenkänd att en kan vara sig själv rakt igenom för det kommer alltid finnas en hel del som gillar den typen av människor. Om jag skulle uttrycka mina åsikter högre, oftare och djupare än jag redan gör i t. ex. skolan hade jag fått gå ensam på rasterna, för där jag bor är alla lagda åt samma håll. 

Nu har jag hela tiden utgått från en bra sorts kändisskap, inte typ dokusåpa/skandal-kändis. Visst skulle även de dåliga sakerna förstärkas, hatet, massa hat, men att några människor gillar mig STARKT skulle räcka. 

För mig skulle ett kändisskap få mig att kämpa mer för det som är viktigt för mig, då det skulle kännas mer lönt om det faktiskt kunde PÅVERKA. 

Men om någon ens läser det här ser du/ni i alla fall att jag även utan att vara en offentlig person kommer vilja påverka trots att det ser lönlöst ut. Jag vet inte om det finns någon egentlig mening med det, men för mig känns det bra att veta att jag försöker.